Hur kan man bara ta och ta?
Hur mycket klarar en människa av?
Hur mycket får man såra en annan människa?
Hur lång tid tar det tills man bryter ihop?
Hur kan man bete sig som ett jävla svin,
och sen tro att allt ska vara som vanligt?
Vad är felet då man lever i en bubbla,
en bubbla som inte spricker för att man
vägrar  inse verkligenheten?

Kärlek är inte att leva i en låtsasvärld.
En låtsasvärld som man inte vill bryta,
för att andra kan komma i kläm.
Det är att vara jävlig mot sig själv.

Kärlek är nåt som ska kännas bra.
Inte något man ska tvinga till sig, och låtsas att det är bra.
Det är inte meningen.
Tror man det kommer man aldrig uppleva den riktiga kärleken.

Har man en gång tagit skit, får man alltid ta skit.
Det är så jävla sant som det kan bli.



Det är rent ut sagt förjävligt. Men fan inte nån överraskning!