Ja, jag vet att mina närmsta vänner ser mig som en helt galen tokig och för det mesta glad tjej. Crazy helt enkelt. Men jag vet oxå att mina goa vänner ibland känner att jag släpper dem. Glömmer bort dem. Inte alls ger dem lika mycket tillbaka som kanske dom gör. Såhär ligger det till. Jag tror det va i april som det damp ner ett brev till mig från sjukhuset. Ett brev som på många sätt ändrade hela mitt liv. Jag tänker inte nämna nånting om vad det gäller eller så. Utan vill bara på nåt sätt förklara varför jag kanske sett nere ut, vart i min egna värld många ggr och kanske vart urdålig på att höra av mig. Kanske spårat ur med sprit och annat, gråtit och så vidare. Jag fick en helt annat perspektiv om livet. Helt andra tankar. Jag har alltid tänkt "Lev ut alla dagar, gör allt du vill. Du ångrar bara det du aldrig gjorde" Det va även så jag alltid levde. Tills jag fick ett annorlunda besked som tog all luft ifrån mig. Min kropp tappade allt. Det enda jag tänkte på och var livrädd för var döden. Det låter kanske hemskt, men så var det. Den enda som verkligen sett hur jag mått är min sambo. Vi har haft en sjukt svår tid. Mycket tårar. En tid som vart totalt svart för mig. Jag har nånstans försökt hålla allt inom mig på jobb och med vänner. Men sen har allt brustit när jag vart hemma. Min ensamhet har vart värst. Jag kan inte ens förklara. I samband med allt sökte jag mig även ett nytt jobb, och flyttade ner till Stockholm. Då allt fortsatte med problem för mig. Därav en hel del inlägg om Stockholms sjuka sjukvård osv. Sen jag flyttade hit till Stockholm har det känts som att allt bara spårat ur. Ingenting har gått min väg. Allt och alla har vart emot mig. Tårarna har runnit gång på gång. Hemsaknaden har blivit allt större av all skit som pågått. För att inte skriva ett allt för långt inlägg nu så ska jag avsluta med att när jag sist kom hem ifrån Härnösand igen (Efter den bästa helgen på länge) låg det nu åter igen ett brev vid dörren. (Efter ett x antal) Och det beskedet var det bästa någonsin. Jag kan nu åter igen leva efter motto (ovan) Och jag vill självklart att alla andra oxå ska leva efter det!  (Klaga inte på en liten förkylning eller lite halsont.. heller inte på en jättefinne)

Jag ska åter igen bli den där lite tokiga tjejen, låter det bra? :)

Detta låter kanske värre än vad det varit, men jag vill ändå tacka en speciell vän som funnits där (finns INGEN bättre än du) och självklart min älskling som stöttat mig så otroligt mycket dessa sjukt jobbiga månader.

Jag mår bra nu.
Inga frågor om detta nu, jag kände bara att jag vill få ur mig varför jag kanske sett nere ut, vart i min egna värld och varför det kanske kommit en tår då och då.


Ett litet tillägg på det hela är väl att jag oxå fick ett nytt jobb.. Kanske saker o ting går min väg igen?