Jag har problem med höften. Många vet det. Andra inte. Varför?
Jo, jag krockade en gång i tiden.. för 6 år sen.. med eumoped. En svår krock. Helt oskyddat slungades jag i luften efter att ha kört rakt in i en bil i hög hastighet i nedförbacke. Jag damp ner i marken och jag minns än idag hur mitt knä blödde, bultade och såg jättetrasigt ut. Blodet rann ur min näsa och min mun. Jag skrek och grät. Jag kände ganska snabbt även att mitt ben kändes jättekonstigt. Det satt inte där det skulle. Folk kom springandes fram till mig med filtar, tog av mig min hjälm och höll om mig. Smärtan jag hade då går inte att beskriva. Jag hörde hur folk runt omkring pratade.. jag kände mig helt borta, men ändå vid medvetande.


Allt var som i en dröm. Jag kollade efter mopeden, men kunde inte se den. Allt gick så snabbt. Kvinnan som höll om mig sa att ambulansen var på väg. Jag hade sån tur att jag krockat bara ett par hundra meter från ambulanscentralen så det gick snabbt för dom att komma på plats. Brandmän, poliser och ambulansmän var samlade runt mig. Jag fick lugnande och smärtstillande.. Smärtan fanns dock där HELA tiden ändå. Dom stannade till vid härnösands sjukhus för att ge mig mer smärtstillande.. Resan till sundsvalls sjukhus var vidrig. Smärtan gick aldrig över. Allt är lite suddigt efter att kommit till sundsvalls sjukhus. Jag kommer ihåg uppvaket efter operation nr1. Mamma satt bredvid mig. Hon såg ledsen ut. Men jag levde och jag tror det värmde i hennes hjärta. Första natten fick jag spendera på akuten i sundsvall. Även om min höft som visade sig va ur led innan nu satt där den skulle så kom smärtorna hela tiden.

Jag skrek hela natten kommer jag ihåg. Jag hade så fruktansvärt ont. Inga sprutor hjälpte mig helt. Dag 2 fick jag veta att dom skulle operera mig igen. Min höft satt på plats men dom hade hittat benflisor som slagits ur från själva höftskålen.. Jag blev så rädd. Jag ville inte opereras. Dom skulle denna gång skära i mig. Jag var så fruktansvärt rädd. Det tog ett par dagar innan det var dags. Tårarna rann nerför mina kinder. Jag kommer ihåg alla slangar som satt på mig och runt omkring och jag kommer ihåg när jag sövdes.. Och åter igen låg jag på uppvaket med mamma vid min sida. Jag klarade det! Men nu hade jag även ett stort sår på min högra höftsida, ner mor rumpan.



Jag mådde så dåligt över allt som hänt. En vecka med kanyler fulla armarna, kateter, sängliggandes ENDAST på rygg med fastsatta ben, äcklig sjukhus mat, nätter fulla med gråt, smärta som ingen kan föreställa sig.. allt vidrigt. Jag bara låg där som ett kolli. Ingen dusch, ingen toa, ingenting. Bara ligga. Dessutom i skyhög värme pga att de va sommar o solen sken rakt in i mitt rum varje dag. Det orsakade ju även SJÄLVKLART värme-eksem på hela min baksida. Ni kan ju tro att det blev varmt i sängen. Fy fan. Efter en vecka av lidande, fick jag äntligen sätta mig upp. Sätta mig i en rullstol. Jag hade smärtor i hela kroppen bara för att jag legat ner hela tiden, konstant i en vecka. Så, vart tog rullstolen mig? Jo till en dusch. Jag luktade väl inte som den bästa parfymen direkt. Och ni kan ju tänka er själv hur jag va i magen, efter att inte gått på toa på en vecka. Satt väl där en tjugo minuter en halvtimme kanske. Usch! Stackars mig :(

Det blev hemfärd efter att gjort ett test med kryckor. Dom fick jag behålla i 6 veckor. Jag fick även gå med ett längre ben i ett par veckor. Ca en decimeter längre va ena benet. Helt galet. Men det gick till sig ju mer man hoppade runt på kryckorna.

Idag är jag så gott som återställd, förutom att allt fortfarande finns i min skalle. Jag tänker på det ganska ofta. Jag vågar inte ta körkort för jag är så åkrädd.. dock har jag blivit bättre faktiskt :) Sen har jag även problem med höften lite då och då. Jag kan inte sitta böjd med benet för länge, eller ligga på benet allt för länge. Då får jag en kylande lite pirrig känsla i höften, och jag blir även halt. Jättejobbigt. Står jag tex och ska klippa tånaglarna.. då kan jag sen inte ens stå på mitt högra ben för det känns som att höften vill flytta på sig :/  Men det och mina fula ärr är väl nåt jag får leva med. 

 
  
Ingen som såg mopeden efter krocken förstod hur jag kunde klara det. Det fanns ingenting kvar av den. Den låg i bitar utspridd på flera meters avstånd. Även min hjälm sprack. Inte så konstigt då jag flög in i bilens baklucka/fönster och sen vidare.. Jag är glad att jag lever såklart :) Jag lärde mig mycket av allt. D som även han satt med på mopeden klarade sig med ett långt "flyg" över bilen.. landande tydligen ganska skönt några meter framför bilen då han efter sitt fall bara klev upp och borstade av sig.



Nu vet ni som inte förstått varför jag har höftfel, för er andra blev detta bara en liten påminnelse.. igen :)

Kraschade helt enkelt en splirrans ny eumoped..